Veivalg for nordiske helsetjenester

Helseutgiftene øker som andel av BNP i alle de nordiske landene og dette leder til mye debatt om ressursbruk og prioritering. En ny rapport som sammenlikner hvordan de nordiske landene forholder seg til utfordringene med stigende kostnader for helse- og omsorgstjenester har skapt debatt i Sverige det siste døgnet. Rapporten er uført av en ekspertgruppe i økonomi under ledelse av den norske forskeren Tor Iversen, Professor i helseøkonomi ved Institutt for helseledelse og helseøkonomi ved Universitetet i Oslo, på oppdrag av det svenske finansdepartementet.

Iversen forteller selv om rapporten:

«I ESO-rapporten Vägval i vården som publiseres idag, analyserer jeg helsevesenet i de nordiske landene for å identifisere problemer og vise til forbedringsmuligheter. Det finnes tydelige forskjeller mellom de ulike landene når det gjelder ressursbruk og organisasjon, norsk helsevesen koster 40% mer en svensk, samtidig som helseindikatorer viser at Sverige presterer minst like bra»

Differensierte egenandeler, rasjonering av visse tjenester, høyere pasientbetaling for behandlingsformer med lavere effektivitet og eventuelt å innføre en egen en egen «helseskatt» er forslag som nevnes i rapporten.

Fra innledningen til rapporten:

«I likhet med de flesta andra utvecklade länder stiger kostnaderna för hälso- och sjukvård i Sverige stadigt som andel av BNP. Stora summor avsätts till vården, men trots ökade resurser och förbättrad produktivitet tycks inte sektorns problem mildras. Det leder då och då till debatt. Men oftast handlar denna mer om att lindra symptom – t.ex. behandlingsköer och tillfälliga miljardsatsningar för att minska köerna – än om de grundläggande orsakerna till problemen i sjukvården.

För att på ett översiktligt och pedagogiskt vis belysa svårigheterna med att få en effektiv sjukvård har Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) uppdragit åt professor Tor Iversen att med hjälp av hälsoekonomisk teori och empiri diskutera och jämföra vården i de nordiska länderna. Det nordiska perspektivet är bra eftersom våra samhällen har många likheter samtidigt som länderna skiljer sig åt när det gäller sjukvårdens organisation och finansiering.

Iversen beskriver hur de nordiska länderna ransonerar vårdtjänster. Inget av länderna tillämpar direkt ransonering med öppna prioriteringar mellan olika slags vård. Sverige har dock kommit en bit på denna väg. Iversen menar att detta är bra; det är viktigt att vidareutveckla kriterier och processer för öppna prioriteringar eftersom detta sannolikt är en mer effektiv metod för att välja vem och vad som ska behandlas än väntetid. I detta sammanhang bör även differentierade patientavgifter analyseras som ett komplement. Avsaknaden av en tydligt redovisad  ransonering och rädslan för en bristande tillgång på offentliga vårdtjänster bidrar till en snabb tillväxt av privata vårdförsäkringar.

En annan viktig fråga rör styrningen av patientströmmar mellan primär- och specialistvård. Här har de nordiska länderna valt olika metoder, med direkt styrning i Danmark och Norge och mer indirekt styrning via ekonomiska incitament i Sverige. Iversen konstaterar dock att det saknas systematiskt underlag för att avgöra om den ena vägen är bättre än den andra.

Vidare pekar Iversen på vikten av en starkare koppling mellan finansieringen av vården och det vården kan erbjuda. Att synliggöra kostnaden blir allt viktigare när efterfrågan på vårdtjänster växer. En sådan koppling skulle t.ex. kunna åstadkommas om en separat vårdskatt infördes.

Avslutningsvis diskuterar rapporten mer genomgripande för-ändringar av vårdsystemen där man i likhet med systemet i Nederländerna inför reglerad konkurrens mellan försäkringsbolag som producerar sjukvård samtidigt som man håller fast vid den obligatoriska vårdförsäkringen, med en utjämning av försäkringspremierna beroende på inkomst och hälsa.

Det är min förhoppning att denna rapport ska utgöra ett bra och pedagogiskt underlag i den fortsatta diskussionen om sjukvårdens organisering och finansiering i Sverige.  Arbetet med denna rapport har följts av en referensgrupp bestående av personer med god insikt i dessa frågor. Gruppen har letts av Harry Flam, ledamot i ESO:s styrelse. Författaren själv ansvarar dock för innehåll, slutsatser och förslag i rapporten.»

Vil du dele innlegget?
Share on Facebook3Tweet about this on Twitter0Pin on Pinterest0

6 tanker om “Veivalg for nordiske helsetjenester

  1. marit elisebet totland

    Mange interessante element i dette som jeg håper vi våger å ta en debatt om også i Norge:
    – Strengere prioritering: Vi har en prioriteringsforskrift. Den mest synlige konsekvensen av den er at pasienter får brev der det står: Du har rett/ ikke rett til behandling. De som får «ikke rett», blir fornærmet, føler seg tråkket på av formuleringen. Mange forstår ikke at det er en juridisk formulering fra en forskrift. De tar det som en dom over sine smerter.
    De aller fleste av de som får «ikke rett», blir likevel behandlet, men kanskje ikke innen den fristen som er satt. Dermed sorterer ikke prioriteringsforskriften i nevneverdig grad ut noen, den bare sorterer i ventelistene.

    Høyere egenbetaling ved visse lidelser/behandlinger? Ja, det bør kunne drøftes.

    Svar
  2. AnnaTW Innleggsforfatter

    Hei Marit! Ja jeg håper at siden forskeren som hadde ansvaret for rapporten jobber ved UiO får vi også nyte godt av dette arbeidet. Det er absolutt relevant å dra paralleller og lære av hverandre, selv kjenner jeg jo bare det svenske helsevesenet som pasient, men jeg må si jeg er veldig positivt overrasket så langt.

    (En refleksjon etter mitt første møte med primærhelsetjenesten her : Primærhelsetjeneste på svensk)

    Noe av det som ble tatt opp i GP lederen i dag, var forskjellen på tilbud og betaling for helsetjenester for barn og eldre.

    «Varför finns det inga äldreakuter när de finns barnakuter? Och varför skall övriga nöja sig med maxtaxa, medan barn kan söka gratis vård i vilken form som helst? Vore det inte rimligt att försöka frigöra vårdresurser genom att åtminstone avgiftsbelägga besöken på sjukhusens barnakuter – resurser som sedan kanske delvis kan satsas på att höja den geriatriska kompetensen på de vanliga akuterna?»

    Ganske provoserende meninger kanskje, men det er jo tydelig at vi behøver å tenke nytt.

    Det du tar opp er viktig, og viser hvordan kommunikasjonen mellom helsemyndigheter og pasienter feiler, og legger grunnen for misfornøyde pasienter. Hvis man ikke er vant til å forholde seg til juridiske formuleringer som den du nevner, er det jo svært sannsynlig at pasienten blir sint. Så neste gang hun/han henvender seg til helsevesenet er det med en sint undertone, uansett hvem h_n møter. Iblant tror jeg at alle som blir alvorlig syke burde få en slags pasientcoach/veileder. En utvidelse av likemannsarbeidet kanskje, men ikke nødvendigvis diagnosespesifikt.

    Svar
  3. Wenche

    Veldig spennende dette.
    Pasientveileder er bra – her i Blekinge kalles det kurator. Og denne har som oppgave å koordinere alt sammen med pasienten. Sörge for at ulike timer ikke kräsjer med hverandre, men faktisk er hensiktsmessig planlagt. Veileder i jungelen av instanser man må forholde seg til og er en motivator for egenvård. En glimrende samarbeidspartner faktisk.
    Men alt kan bli bedre – også her i Sverige. Det er jo store forskjeller på helsevesenet avhengig av hvor man bor. (har jeg hört)

    Svar
    1. AnnaTW Innleggsforfatter

      Wow… pasientveileder… Det synes jeg vi skal innføre! Det nærmeste vi har i Norge er vel sosionom? De veileder en i papirjungelen og skjemaveldet – men har jo ingenting med behandling og egenvård å gjøre…

      Svar
        1. AnnaTW Innleggsforfatter

          Ja, det var dette med Individuell Plan, som er så fint på papiret, men som veldig mange ikke får tilgang til 🙁

          Svar

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *